Inlägg

Nitrazepam och alkohol

Dubbel benso får göra det för kvällen. Och, japp. Nu ser jag det. Tydligt. Hur (mest troligt resterna av) Nitrazepam interagerar med alkohol. De två senaste lördagaskvällarna har varit jobbigare än andra kvällar. Likhetsfaktorn är tveklöst alkohol. Inte för att jag vrålsupit på nåt sätt. Men varit på bjudningar med fördrink, bubbel, middag och avec. Inte heller att jag tagit Nitrazepam mer än ordinerat. Snarare mindre. Eller. Ja. Jo. Mindre. Och även om den verkar för natten, så har jag förstått att den är långverkande och ligger i systemet ändå.  Jag har faktiskt inte läst på så noga, men vet att benso lagrar sig länge med sina halveringstider. Så. Ja. Kvällar med alkohol+Nitrazepam=Sjävskadetankar. 
Varför? Vet icke?  Teori? Att bensot slappnar av mina naturliga spänningar, som på nåt sätt ställer sig först i kön när jag dricker alkohol? Och att må sådär lagom bra är nåt som jag inte kan tillåta mig själv=Jag måste straffa mig själv. Eller. Jag orkar inte ens bråka med förnuftet; let’s…

Den där snegrejen

Det klämmer mig ändå, hur fasen det kunde bli som det blev där inne i badrummet en lördag för en vecka sedan. Jag skulle inte älta, men analysera. Den där pusselbiten fattas, som gör det begripligt hur oro och ångest som jag tydligt visste att den bottnade i stress (inifrån och utifrån) och överbelastning som jag gått med under en längre period. Hur fasen i helvete kunde det bara brisera i den hastigheten? I en impuls som jag inte förstod att jag fallit igenom, förrän det var försent. Och hur kunde jag göra mig illa utan något som helst ansvar för konsekvens? 
Det är gjort ja. Och ibland behövs ett sammanbrott för att kunna komma upp till ytan igen.  Mår ganska bra annars. Bättre än på länge.

Blod (triggande läsning om någon som är känslig läser).

Lördag: 40 år. Blodet rinner från badrumsgolvet och ner i golvbrunnen. Och jag måste kalla på hjälp av maken. Älskade älskade maken. Det är inte rätt. Och smällen sen, hans chock, förvåning, oförståelse, frustration, ilska, rädsla och allt allt på samma gång. Som jag måste ta hand, för att trösts och lugna honom samtidigt som jag plåstrar ihop mig själv. Därefter kommer det över mig; panik, självhat och dödsångest. Han får tvångshålla mig tills jag blir svettig, och sen exploderar allt i en sammanflätning av åtrå och ett knull där allt det som just hände på nåt sätt strimlas ner till konfetti.   Skuld för att medberoendeskapets sjukdom är så tydlig. Besvikelse över mitt bakslag. Arg på min sjukdom, och hur den smög upp på mig bakifrån. 
Ett återfall. Ett nederlag.  Men jag måste samla ihop mig. Upp igen. Analysera situationen, ja. Men ält inte.  Kämpa. För oss. 

Läkarbesök

Jag brukar vara nervös flera dagar inför ett läkarbesök. Förbereda mig. Gå igenom vad jag vill ha sagt. Men denna gång har jag inget att tillägga. Det får bara gå som det går. Jag vet liksom ändå aldrig hur jag ska förklara mig. Det blir bara ord som trasslar sig i munnen. Detta bara känns. Utan ord. Det kommer ändå bara komma till arbetsförmåga. Och den är som den är. Vissa dagar jättebra. Andra dagar obefintlig.  Är less över att ligga samhället till last och att andra ska betala för att jag ska gå hemma halva dagarna. Men jag vill också skrika ut att jag går inte hemma när jag är hemma. Jag våndas hemma, och jobbar på jobbet. Om jag jobbar eftermiddag så sover, svettas, vankar, och funderar på att stanna hemma och ta nya tag imorgon.  Om jag jobbar förmiddag, så våndas jag mellan utmattningsras och städnoja och prestationsångest när jag kommer hem.  Jag har tappat förmågan att vara stilla, samtidigt som jag inte får ett skit gjort. 

Om jag skriver på dagen då?

Tror sällan jag skriver mitt på dagen. Oftast skriver jag på kvällen. Innan jag ska sova. När jag är frustrerad över att jag inte kan sova, eller faktiskt håller på att somna. Det är som om tankarna rusar som mest då. Nä. Det väntar en dag som jag ska försöka hålla lugn. Ska slänga ihop en tårtbotten. Le vackert mot mina svärföräldrar. Ett pilatespass och en hundpromenad. That’s it. Och sen bara hålla all ”tänk-om”-ångest borta viftandes med en elpistol.  Ignorera attackerna från ångesten om makens ekonomiska situation. Bara stäng bort. I nuläget är det alldeles för ovisst kring utfall och det är inget jag (eller maken) kan påverka. Bara invänta, och ta ställning sen. 

Bortsett från det gråa molnet. Så är tillvaron greppbar. Liksom ok. Men så är det ju söndag och ”pliktlöst”.   Ha. Just nu precis i efter skrivit ok, så kom en tanke ”Men det skulle inte förvåna mig om nåt dåligt/fruktansvärt/invecklat händer”. Autoneggot jobbar heltid.

Sju minuter

Från kära vännerna tar det sju minuter att cykla hem. Under sju minuter kan man passera stadiet av uppfylldhet från kvällens gemenskap, skratta åt maken som inte får rätt på sina växlar på cykeln, bli strateg och besluta om vilket håll som är bäst och närmst. Sen glida i tomhet en stund. För att drabbas av ett ångesstlag rakt i solar plexus över oviss framtids nederlag. Ett brutalt sug efter att självskada. Sen KBT-tänk och Sinnesrobönen. Allt under livlig och skrattig dialog med cykelsällskapet.

Kärlek

Det där med kärlek. Mjuka känslor. Som jag behöver så mycket när allt är hårt. Taggtrådsångesten som kommer från en situation jag och maken inte riktigt kan styra över. Kramar. Beröring. Men det knyter sig, och liksom kryper i skinnet på mig när han visar ömsinthet. Och jag känner den där underliggande irritationen, och hur jag ständigt subtilt pikar honom för hans brister. I rak motsats till vad jag borde. Men ikväll berättade jag (efter en stunds ältande), hur mycket jag älskar honom, och att jag ser hans kamp. Även om jag inte säger det så ofta.  Jag tror han förstår. Men jag måste påminna mig själv att kliva ur egobubblan, och ge honom bekräftelse. Även om jag är känslomässigt trött och håller det mjuka på en armlängds avstånd, så vet jag ju, att även om jag inte är kapabel att känna kärlek just nu (ångesten överröstar allt), så vet jag att jag älskar honom oändligt mycket, och att jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom. Han är det finaste. Mer än vad jag någonsin vågat hop…

Pengar.

Jag gör mitt allra bästa för att inte få en hjärtinfarkt, i väntan på om makens arbetsplats ska gå igenom företagsrekonstruktion, med allt vad det innebär med eventuell utebliven löneutbetalning denna månad.
I väntan och i panik (min panik, gubben är lite mer chill i sin natur) har vi ansökt om en höjning av vårt bostadslån, så vi det blir nödvändigt kan nalla på... För sen går det visst in nån lönegaranti. Men vänta vänta på saker som komma skall, eller inte blir av för att där finns nåt kryphål i regelsystemet. Jag litar inte på något när det kommer till pengar. ”Det är nog pengar på väg in”. Vi ska bara kolla upp en sak innan ni får besked. Nix. Funkar inte. Det sätter en närkamp med begreppet ”acceptera det du inte kan förändra”.
Visst. Pengar är bara pengar. Men man behöver dem för att överleva. Att söka ett nytt jobb är steg nummer två, om företaget inte går att rädda, men det löser inte eventuell ett helt inkomstbortfall just denna månad.
Men jag känner ju att
1. Det kanske int…

Rundgång

Mest bara deprimerad. Mer än jag orkar tro.
Om jag släpper alla måsten och att göra listor, så finns där liksom inget kvar.
Jag orkar inte ens mata katterna. Men. Det måste man. Så därför gör jag det.

Jag fungerar för att jag tvingar mig att fungera. Inte för att jag vill fungera.
Jag kan inte lägga mig på rygg och säga att jag ger upp. För då ger jag verkligen upp denna gång.
Det var längesen jag ville nåt.

Livet är ta sig fram mellan måsten och kollapser på sängen.
Jag hamnar där hela tiden.
Efter jobbet, platt fall på sängen, sen drar ångesten upp mig för kvällsmat, sen platt fall på sängen, sen piskar ångesten mig upp igen för att städa eller plocka med nåt, sen en stund på sängen, sen nån aktivet, sen sängen sen passivitetsångest. Om jag bara kunde vila.
Men när det är dags att sova så är tröttheten borta. Då sprängs tankebubblan och blir till kletig ångest på min kudde. Jag somnar inte. Jag däckar mig bara ifrån verkligheten. Med öronproppar eller en pod. Med sömnmedicin eller …

I wanna stay inside all day...

... I want the world to go away.

Svårförklarade dagar dessa.
Förmår mig inte att ta mig till jobbet. Tanken på att gå ut och höra ljud får min hjärna att stanna.
Vägen till jobbet känns oändligt lång. Som andra sidan jordklotet. Fast det bara är tre kilometer.
Turligt nog jobbar jag ju bara halvtid, och har skydd av min sjukskrivning på andra halvan. Så det finns utrymme till dessa dagar. De är absolut mer frekventa vintertid.
Tanken på att konversera med människor gör mig kräkfärdig. Att le är smärtsamt. Att lyssna går inte för där är järndörrar i öronen. Sådana här dagar känner jag att jag är världens sämsta socionom.
Och de är dessa dagar som är så svåra att meddela till arbetsgivaren. För jag vill inte prata, eller skriva, och än mindre förklara mig.