Inlägg

Mitt hjärta trillar ut

”Himlen faller ner. Det hugger till där kniven skar.Jag har varit vaken hela natten,  och känt om hjärtat sitter kvarn.  ...Känt om hjärtat sitter kvar”.
Detta är inte bara sorg. Jag känner igen den blytunga kroppen och olusten för precis allt. Jag är överstimulerad. Helt kokt i hjärnan.  Och jag har letat efter min hund hela natten, i mina drömmar.

Livet

Det finns så mycket liv omkring mig.  Men jag känner inte det.  Denna vecka har gått i en dimma. Hjärtesorg och livsleda.  Jag är helt stum inombords och vill vara tyst och utan intryck. Men ibland vill jag bara skrika till skinnet spricker på mig.  Det har varit för mycket skärande och för lite medveten närvaro och coping. Jag bär hemligheten för mig själv, och vet inte var jag ska börja prata för att göra det begripligt. Inte ens för mig själv.  Jag vill ge upp.  Somna.

Det är så mycket sorg

Det är så mycket sorg i mitt hjärta så att benen knappt bär. Det är så mycket stress i livet så att hjärnan imploderar.  Ribban är för hög just nu. Jag orkar inte vara närvarande för att axla det enorma ansvar som mitt arbete innebär.  Jag orkar inte ta nåt annat jobb heller.  Men mest av allt nu. Så gör det bara ont. Och jag vill krypa ur mitt eget skinn och springa mil efter mil tills jag hittar min älskade fyrbening på ängarna.

Det går så ont.

Man kan vara ledsen och less över livet och för sig själv och sitt eget. Men att sörja en förlust är något annat. Älskade älskade hund, nu springer du fritt, och som min make skrev ”nu kan du bada i alla pölar du hittar”. Jag kunde inte tro att mitt hjärta kunde gå itu, rakt av på mitten.  Och jag slits mellan om jag tog ett för hastigt beslut eller om det var rätt. Åh. När han låg där. Och barnen. Att se deras hjärtan brista. 
Jag orkar inte vara tillgänglig. Går mellan att känna, känna för mycket, droga, trubba av, känna. Jag vet inte hur jag ska kunna ta in allt. Och processa min egen skit.  Min kognitiva förmåga är på minus nu. Det är så att jag blir rädd. För jag glömmer allt. Och då menar jag ALLT.  Saknar så innerligt. Försöker rada upp argument och fördelar med att inte ha hund; inte bunden till tider, mindre hår, ingen som drar i kopplet, ingen att snubbla över, ingen som dreglar och slabbar. Men så får jag dåligt samvete och känner mig egoistisk. 
Det gör ont nu.

Blandad episod

Jag har mått alldeles för bra och gjort så många dumma saker. Det timmar så illa. Men jag glömmer bort hur jobbigt det är. Eller det blir. När energin kommer. Grandios. Oövervinnerlig. Ångestfylld. Dissocierad. Hallucinerad. Irriterad. Isolerad.  Lämna mig ifred. Vill ha dig. Vill ha dig. Håll dig borta. Gör vad du vill med mig. För att jag litar på dig. Gör vad du vill med mig. För att jag inte själv orkar göra mig själv illa mer. Du får ansvaret. Söker uppmärksamhet. Bekräftelse. Likes. Bara för att skjuta ifrån dig om du kommer för nära. Jag äter människor. Jag äter mig själv.  Sen dyker jag. Utmattning. Mjölksyra i själen men ett jävlaranamma. Res dig upp. Du har själv satt dig i denna båten. Det är inte mer synd om dig än nån annan.  Det är så ensamt och kallt här. Men alla intryck är för starka. Pillerna. Är de de som håller mig vid liv, eller är det de som ställer till med allt? Ansvar. Det är mitt ansvar. Det är mitt jävla ansvar. Jag vill inte ta nåt jävla ansvar. Doktorn kliar …

När hjärna och hjärta och själ dansar disco på olika ställen.

Ljuva ljuva ljuva energi. Produktiviteten. Saker som blir gjorda. Småfix som legat och dragit i flera år. Ge mig bara några några några dagar till. Världen är min. Jag fixar allt. För att sedan ligga i en hög och gråta bland limpistoler och skruvar. Och så ilskan. Sen rädslan. Och så självdestruktiviteten. Livsledan. Och om igen. Jag borde borde borde lyssna på doktorn om att justera medicinerna. Och till viss del har jag gjort det. Men inte hela vägen.  För de är de där stunderna med driv och produktivitet som föder mig. Som gör tillvaron värd att genomlida. Jag blir hög av att kunna känna att energin räcker till mer än en apatisk morgonkaffe och några timmars arbete. 
Jag har pratat med doktorn om hemska hallucinationer och paranoia. Doktorn säger att det börjar låta som mani i klinisk mening.  Och jag vill inte bromsa fastän farten är alldeles för hög. 
”...Over the hills and far away. A million miles from LA. Just take me anywhere with you “...

Himlen faller ju inte bara för att jag gör det.

Återigen eller fortfarande i ett uppskruvat tillstånd. Kan inte varva ner. På både gott och ont. Avsaknaden av avslappning börjar göra mig irriterad. Och emellanåt är hopplösheten mäktig.  
Doktorn ordinerade Zyprexa. Jag vägrar. Jag kan inte. Jag går upp i vikt bara av att lösa ut paketen.  Har däremot rotat fram mina Ziprasidon. De jag fick svullnad och bröstmjölk av. Minns dem som dämpande utan hunger som biverkan. Och jag tänker att jag provar en vecka och ser om jag sen kan trappa ut.  Jag får ta detta med doktorn när hon ringer upp nästa vecka.  
Jag bråkar med impulser hela tiden.

Let the sky fall.

Bild
Jag kan inte sova inatt. Jag vet det redan. Det är så många tankar. Om pratiska ring. Beslut som ska fattas. Jobb och ekonomi. Dottern som har det jobbigt. Det existentiella. Livets dans. Tidens gilla gång. Det blev en tavla gjord idag. De funkar var för sig. Men bäst ihop. Motpolerna. Livets kontraster. Mina kontraster.
Först så har jag inte haft så mycket att säga. Det har varit bra. Sen måste jag alltid självsabotera det bra, så att jag inte överraskas av besvikelser. Det drar ner det hela. Men å andra sidan är dåligt inte förevigt. Pillerna. Det är alltid pillerna. Som ger mig vila från omvärlden, som stänger allt brus ute och tar bort smärtan i min kropp. Bieffekten är när det är dags att kliva ur bubblan så ligger allt det jobbiga på hög. Som skrivbordet efter semestern. Alla intryck blir överväldigande och depressionen ligger där och lurar. 
Efter en tid med bra mående, så kommer alltid ångesten. Det kanske också är ett självsabotage. Jag målar upp skräckscenariot, och är inte nöjd förrän jag nästan förgås. Ångesten om att förlora mina nära. Att mina älskade ska dö. Dö ifrån mig. Eller att jag ska dö ifrån dem. Eller att jorden tar slut. Jag är ju inte klar!? Dö ska jag, och jorden ska ta slut nån gång. Det begriper jag ju. På ett intellektuellt plan. Känslomässigt får det inte att greppa. 
Jag l…

Nitrazepam och alkohol

Dubbel benso får göra det för kvällen. Och, japp. Nu ser jag det. Tydligt. Hur (mest troligt resterna av) Nitrazepam interagerar med alkohol. De två senaste lördagaskvällarna har varit jobbigare än andra kvällar. Likhetsfaktorn är tveklöst alkohol. Inte för att jag vrålsupit på nåt sätt. Men varit på bjudningar med fördrink, bubbel, middag och avec. Inte heller att jag tagit Nitrazepam mer än ordinerat. Snarare mindre. Eller. Ja. Jo. Mindre. Och även om den verkar för natten, så har jag förstått att den är långverkande och ligger i systemet ändå.  Jag har faktiskt inte läst på så noga, men vet att benso lagrar sig länge med sina halveringstider. Så. Ja. Kvällar med alkohol+Nitrazepam=Sjävskadetankar. 
Varför? Vet icke?  Teori? Att bensot slappnar av mina naturliga spänningar, som på nåt sätt ställer sig först i kön när jag dricker alkohol? Och att må sådär lagom bra är nåt som jag inte kan tillåta mig själv=Jag måste straffa mig själv. Eller. Jag orkar inte ens bråka med förnuftet; let’s…